Fredagen den 9 juli 2010 kl.14.00 ringde klockorna högt i Själevad...det var för våran Älskade Prinsessa Amelia. Det var en tung dag, men trots allt ett ljust minne som vi bär med oss.
Vi fick ha en underbar präst som hade begravningen för Amelia. Han ville att när vi tog farväl av Amelia vid kistan skulle alla sticka in handblommorna under kistan så det skulle bilda en bädd av rosor. Och det blev så fint!
Vid minnesstunden så hade vi ett litet bord med bilder m.m. på Amelia. Det fanns en bok som man fick skriva ett minne man har av Amelia eller en hälsning.
Amelia´s farbror hjälpte oss att sätta ihop ett fint bildspel på gumman, som alla fick se. Många som var där har ju faktiskt inte ens träffat Amelia, men följt hennes liv här på bloggen.
Tack alla som var med oss denna tunga dag!
.gif)
Vilken Kärleksfull o Vacker begravning det blev för Vårt SÖTA ÄLSKADE BARNBARN AMELIA.
SvaraRaderaVilket fint bildspel Amelia´s farbror hade hjälpt Mammis o Pappis med.
Kommer Aldrig att Fatta o Förstå att vi
Aldrig mer får hålla AMELIAS LILLA GOSSIGA O MJUKA HAND I våra händer.
PUSS PUSS FÖR ALLTID.........
Begravningen var väldigt fin , den va så ljus och kärleksfull.
SvaraRaderaDen va så känslosamm och skör.
Jag har aldrig , aldrig någonsin varit på en begravning förr , där så många visade sina känslor , dels för prinsessan Amelia , men framför allt för ni två , Amelias mamma och pappa , som mist det finaste ni haft , ert barn , er Amelia.
Jag har aldrig haft så svårt för att gå fram till kistan som vid Amelias begravning, benen skakade , hjärtat fick ont och händerna darrade.
Jag kunde inte riktigt bestämma mig var jag skulle lägga den rosa rosen från mig och rosen från Tilda , och jag såg nästan inte hur jag försökte få teckningen som Tilda ritat till Amelia att sitta kvar mellan rosorna.
Stegen fram till er , Amelias mamma och pappa , var så tunga och kändes som en evighet , vad ska man säga till föräldrar som mist sitt barn , vad ska man säga till sin bästa vän när hon mist sin dotter...
Jag kom inte ihåg vad jag sa , bara att jag sa något och att jag kramade er.
Om det va så jobbigt för mig , då kan jag inte ens tänka mig hur era känslor va...
Då ni gick fram till Amelia för att ta farväl , det , det va det mest ömaste ögonblicket jag någonsin haft i hela mitt liv , inte ett öga var torrt , alla grät med er , en del orkade inte se utan la sina huvuden i sina händer och grät...
Älskade Mia och Matte!
Jag förstår att era dagar nu är tunga och tysta , att ni saknar er lilla prinsessa.
Men trösten i allt är ändå att vi vet att Amelia har det bra , att hon inte har ont , och att hon vakar och ser på er varje sekund.
Hon vill att era dagar ska bli ljusare , kanske inte just nu , men i sinomtid , då ni känner er starkare.
Hon vill att ni ska leva , leva för att ni har himmlens finaste ängel som er dotter.
Kära Maria och Mattias.....
SvaraRadera...jag har aldrig varit på en sådan fin begravning. Jag kände direkt musiken började att vi var i körsbärsdalen....det fick mig att rysa på både ett kärleksfullt sätt men också med pirr i magen av nervositet av att vi var på ett barns begravning...er goda prinsessängel Amelia. Vi fick titta in i Nangiala och jag var tvungen att ta krafter från ovan för att klara det känslomässigt. Det var verkligen en laddad stund när ni gick fram till Amelia....det måste vara den svåraste att göra för en mor och far. Ni var så starka men ändå så sårbara. Jag kommer alltid att minnas den vackra stunden tillsammans med er. Jag sände med en ängel med rosen som jag lade vid kistan som får finnas med Amelia i Nangiala och som hon kan sända hem till er Maria och Mattias, när helst ni behöver. Be henne sända den till er när det tröstlösa faller på eller när ni vill.
Massor med kärlek till er.
Kram Assis Agneta